I en liten stuga vid Lanforsen föddes den 30 januari 1774 en gosse, som fick namnet Olov. Hans far, som också hette Olov Forsgren, var byggmästare vid Älvkarleö bruk. "Fors-Olles" stuga, som hans hem kallades, är numera sedan länge borta, grunden fanns ännu kvar när Lanforsens kraftverk började byggas, men nu går intagskanalen till kraftverket fram där bruksbyggmästarens stuga en gång hade legat. Redan som barn visade Olov anlag och intresse för maskiner och övade sig att rita, snickra, svarva och smida samt att förfärdiga modeller till byggnader och mekaniska anläggningar. Sålunda förfärdigade han en modell av den ena hammarsmedjan vid Öhrns bruk i miniatyr efter skala med alla detaljer utförda. Den inköptes sedan av brukspatron Tottie. Han gjorde också på egen hand ett väggur med tim-, minut-, och datumvisare. Vid 19 års ålder fick han i uppdrag att planlägga och utföra en dammbyggnad i Forsbacka, som då tillhörde landshövdingen i Falun, Johan av Nordin. Denne man blev nu Olov Forsgrens gode vän och gynnare. Han skaffade honom ett stipendium från jernkontoret på 200 riksdaler om året och uppmuntrade hans studier över bruksanläggningar och gruvor. På många ställen i landet tog man nu Forsgrens kunnighet i anspråk för anläggningar av bruksdammar och stångjärnsverk. Hans mest berömda byggnadsverk blev den åren 1815-16 byggda Carl XIII:s bro, som ansågs som ett verkligt ingenjörsstorverk. För sina storartade byggnadsföretag erhöll Forsgren titeln löjtnant-mekanikus, sedermera kaptenmekanikus. Är 1816 blev han disponent för Grängshammars bruk i Dalarna och måste då avstå från en stor del av sin käraste sysselsättning, nämligen att bygga. Men sin syssla som bruksdisponent skötte han på ett i allo föredömligt sätt till år 1855, då han av åldersskäl avsade sig disponentsysslan. Han bodde sedan på Grängshammar till sin död år 1862 vid 88 års ålder.

Olov Sverkersson, en av Johan III:s sekreterare, föddes i den lilla Nedergården, som då troligen, av namnet att döma, endast var en gård, men nu är en by inom Gårdskärs område. Han hade på något sätt förlorat sin högra hand och hade därför låtit göra en konstgjord hand av järn, som han fäste på den stympade armen, när han skulle skriva eller när den behövdes för annat ändamål. Efter hans död var denna järnhand länge upphängd i Älvkarleby kyrka till minne av honom, men den skänktes sedan till Skoklosters slott, bland vars samlingar den ännu finns kvar. Olov Sverkersson tillade, ofta namnet "Älvkarl" till sitt namn för att påminna om sin hemort. Han omtalades av historieskrivare såsom en av de mest brukade av Johan III:s många sekreterare och säges ha varit en listig man, varför han av sina avundsmän ibland kallades med det mindre hedrande namnet Olov Perkelsson. Olov von Dalin, som omtalar detta i sin "Svea rikes historia", tillägger, för att ej något missförstånd skall uppstå, en latinsk översättning av namnet: "fillus diabolil".

Johan Karl Garney föddes år 1740 på Älvkarleö bruk, där hans far, som hade vallonblod i sina ådror, var förvaltare. Är 1769 blev han övermasmästare i Nora distrikt och år 1780 i Värmland samt blev 1791 direktör över tackjärnsblåsningen i riket. Under sin verksamhet arbetade han för bergshanteringens höjande genom nya och förbättrade metoder, som han beskriver i sin år 1791 utkomna bok: "Handledning i Svenska masmästeriet", ett arbete, som av både in- och utländska fackmän berömmande omtalas och som utgått i flera upplagor. J.K. Garney var även ledamot av Vetenskapsakademien och dog den 18 april 1808.

Bland berömda Älvkarlebybor i gångna tider må också nämnas den i stora delar av Uppland och angränsande landskap kände nyckelharpspelaren "Byss-Kalle". Från honom säges de flesta ännu spelade gamla uppländska storpolskorna härstamma, och många av allmogespelmännen i Uppland ange honom som upphovsman till flera av de gamla låtar, som de kunna utföra. Byss-Kalles fullständiga namn var Karl Ersson Bössa. Han var född den 26 april 1783 och dog 9 januari 1847. Till yrket var han strömmingsfiskare och under många år pråmkarl, då han forslade järn från brukens upplagsplats på Sand i Östanå till lastageplatsen i Skutskär. Han bodde i Östanå men skötte fisket från sin sjöbod i Billhamn, vilken ännu finns kvar. Föräldrarna var bonden Erik Jansson Bössa i Östanå och Kajsa Henning. För övrigt var hans släkt av vallonska ursprung och hade hetat Boussard, vilket namn sedan "försvenskats" till Bössa. Släkten härstammar närmast från Älvkarleö bruk, där Erik Jansson Bössas far, Johan Bössa, var smältardräng. Johan (eller jan) Bössa var född 1714 och hans förfäder kunna följas ännu ett par släktled tillbaka. Johan Bössas far hette Erik Ersson Bössa, född omkring 1640. Alla dessa var smältardrängar vid Älvkarleö bruk. Den sistnämnde kan möjligen härstamma från en Nils (eller Nieolaus) Boussard, smältare vid Vesslands bruk. Troligen kom Erik Nilsson Bössa till Älvkarleö när bruksdriften där sattes i gång 1659. Nämner man namnet Karl Ersson Bössa så är det ej många som nu vet vem det var, men talar man om Byss-Kalle, så skall det vara få vuxna i norra Uppland, som ej hört det namnet många gånger, och de vet, att det burits av den berömdaste harpspelare, norra Uppland haft. Byss-Kalle var självlärd, men hade en ovanlig begåvning, gott öra och ett utmärkt minne i musikväg. Det dröjde ej länge, innan han började spela egna kompositioner, till vilka han vanligen inspirerades under den långsamma pråmfärden nedför Dalälven, eller under sina fiskefärder på havet. Han var berömd för sitt utmärkta spel och tillkallades alltid till större tillställningar i socknarna runtom, såsom kyrkbröllop, juldanser, större slåtterkalas o. s. v. Bäst spelade han när han var lite "dragen", och ofta gjorde han då många fina krumelurer i sina polskor, alltid musikaliskt vackra. Ännu cirkulera berättelser om hans spels övernaturliga förmåga att inverka på människor och ting. Det hände mer än en gång att både bord och stolar dansade med, när han var riktigt i "taget" med att spela. Det berättas att han hade tre harpor, vilka han brukade ha hängande på väggen. När han skulle bort att spela, brukade han gå fram till dem och fråga: "Vilka av er vill ut?", och då "sjöng det" i den harpa som ville bli spelad den kvällen, och henne tog han då med sig. Många är de underliga historier, som berättas om Byss-Kalle. En gång skulle Byss-Kalle och en annan känd Upplands-spelman, som kallades "GulamålaViten", spela tillsammans vid etsa bröllop i Löfsta. Under det vigseln försiggick i kyrkan, stod spelmännen med sina nyckelharpor utanför, beredda att klämma i med brudmarschen, när bröllopståget kom ut ur kyrkan. De hade kommit överens om att ej krångla för varandra; men just som brudföljet kom ut, och spelmännen stämde upp brudmarschen, började taglen i Byss-Kalles stråke falla, det ena efter det andra, till sist allesammans. Men Byss-Kalle var beredd, han drog fram en annan stråke ur stövelskaftet, och nu gick det bra, tills de kom till bröllopsgården. Sedan alla fått mat och dryck i långa banor, började dansen, men mitt under brudpolskan sprang storbasen på Byss-Kalles harpa. Han var emellertid redo även denna gång. En sådan sträng som storbasen brukar i vanliga fall hålla ända till 10 år, och Byss-Kalle hade kort före bröllopet satt på en ny storbas. Han låtsades emellertid om ingenting, utan satte helt lugnt på en ny sträng, och så fortsattes spel och dans en stund, till dess Gulamåla-Vitens harpa helt plötsligt ramlade ned på golvet i bara spillror. Då blev Gulamåla-Viten arg, sprang upp från stolen och slog hop sina händer framför Byss-Kalle. Detta hade till följd att denne blev alldeles stel och ej kunde röra så mycket som ett finger. Han bad då en av de närvarande att ta fram en liten flaska, som han hade i sin ficka, och ge honom en droppe därav. Sedan han fått detta, kryade han så småningom till sig, och det dröjde e' länge förrän dansen var i full gång igen och nu utan något vidare krångel, ty då Gulamåla-Viten nu var utan harpa, gick han ifrån bröllopsgården och kom ej tillbaka. En annan gång hände det att man vid ett bröllop i Älvkarleby hade tingat en annan musikant, som skulle spela fiol ihop med Byss-Kalle. Brudföljet ställde upp utanför kyrkan men just som spelmännen satte i med brudmarschen, flög alla knapparna ur fiolspelarens byxor, så att han i all hast måste släppa instrumentet och springa bakom kyrkväggen för att ordna sin klädsel. På det bröllopet fick Kalle spela ensam, och det var nog ingen som grät därför. Byss-Kalle hade ofta namn på sina polskor. En kallade han "Storsvarten". Den sägs ha tillkommit på så sätt, att då en häst en gång icke förmådde dra sitt lass uppför den branta brobacken vid Carl XIII:s bro, satte sig Byss-Kalle upp på lasset och spelade denna polska, och då blev hästen därav så upplivad, att han drog upp sitt lass. Hästen var svart, därav polskans namn. Historien om hur Byss-Kalle med sitt spel fick hästar att orka upp med sina lass i brobacken berättas också på följande sätt: En skara forbönder från Hälsingland kom till Älvkarleby på väg till distingsmarknaden i Uppsala. När hästarna inte orkade upp i brobacken satte Byss-Kalle sig upp på den första foran och satte i gång med att spela en sprittande polska, vilket hade den verkan att hela raden av foror kom upp i backen. Men Byss-Kalle hade sagt till mannen som satt bredvid honom på lasset, att när alla hade kommit uppför branten skulle han rycka stråken ur Byss-Kalles hand, annars skulle det gå galet. "Det var bra att du tog stråken i rätt tid, annars hade jag fått spela ihjäl mig", sade Byss-Kalle till körkarlen. En annan av sina polskor kallade han "Åkerbystålet", en tredje "Byggnan" o. s. v. Den sistnämnda kom till på följande sätt: Då Älvkarleby klockstapel skulle repareras, gick Byss-Kalle och byggmästaren och suddade, så att arbetet gick trögt. Byss-Kalle slog då vad med byggmästaren att han skulle göra en ny polska lika fort som reparationen blev färdig, och det blev "Byggnan". "Isbrytarn" är en annan polska, som man tror har fötts en vår, när isen på älven gått upp och isstycken dansade framför pråmen, som Byss-Kalle förde nedåt älven. Man kan i polskans tongångar höra hur isblocken dansa på vågorna och stöta mot varandra med brak och dån. Byss-Kalle efterlämnade bland andra barn sonen jan Karlsson Bössa, som ärvde sin faders harpa och delvis hans begåvning. Han anlitades mycket som dansspelman. På auktionen efter denne jan Karlsson Bössa såldes Byss-Kalles harpa, det talas nu om endast en sådan, de båda andra harporna som Byss-Kalle ägt hade vid denna tid bevisligen blivit förstörda. Harpan inropades av Olov Boberg i Östanå, men var sedan försvunnen. Olov Boberg fick flera köpeanbud på harpan, men dessa blev tvärt avslagna. Ej ens om man bjöd pengar, fick man så mycket som se den. Man trodde därför att även denna av Byss-Kalles harpor var borta för alltid. Men på underliga vägar har den dock nu kommit till rätta. Den hade efter åtskilligt kringirrande ända bort till Dalarna hamnat i Uppsala hos boktryckare R. Zaine. Han skänkte den till Älvkarleby hembygdsförening år 1952. Vid överlämnandet berättade donator att hans fader, som själv var harpspelare, fått överta harpan efter ovannämnda Boberg, som inköpt den på auktionen. Harpan har blivit undersökt av två av Upplands namnkunnigaste spelmän, Oskar Larsson, Uppsala och Eric Sahlström, Tobo. Något tvivel om instrumentets äkthet har ej uttalats av fackmannen, och nyckelharpan har blivit iståndsatt av Eric Sahlström. Den utgör nu ett värdefullt nummer bland Gammelgårdens samlingar. Vid hembygdsfesten sommaren 1947, då 1 00 ar förflutit sedan Byss-Kalles död, restes på en höjd framför Gammelgården en minnessten, som vill hugfästa minnet av den berömde spelmannen. Den bär följande inskription: "Till minne av Carl Ersson Bössa, Bess-Calle, 26/4 1783-9/1 1847. Bygdens största spelman. Stenen rest av Älvkarleby hembygdsförening 20/7 1947".

Men wi willie skynda oss til stora landzwägen igen. Ifrån hwilken rätt wid Elfkarby färja mitt uti Elfwen synnes en långagtig holme, med några trän ther uppå. Thenne skal uti Konung Johan then tridies tid först wara tilkommen, skuren och skilder ifrån fasta landet på wästra sidan, hwarest Elfwen och nu som starkast löper, och åhrligen mer och mer utaf backan afsköljer: wetandes gammalt folk at berätta, thet the uthi sin barndom på ett stackut sågbräde allenast gått öfwer ifrån landet in på thenna Holmen, en så liten wattengång och smal rännil hafwer tå warit ther emillan, hwarest nu then stridaste och starkaste strömmen stryker; så at the längsta masteträn til en bro emellan thenna holmen och wästra landet hinna skulle.

"Och som jag hört så mycket tahlas om Elfcarle-fall, tycktes meritera något litet gå af wägen och dett sama beskoda, hälst såsom dett till wägen både sågs och hördes, ja imman där utaf stod såsom en stor brasa af spånor, då röken går genom skorstenen. Då jag kom fram, såg jag strömen dela sig uti 3 delar, emädan en ö grundad på berg skillier strömen. Detta fall är ingalunda af konsten, utan af naturen, som mitt i strömen en stark klippa funderat, där watnet uti nämsta af de 3:ne (som äfwen förer en sågqwarn) faller till en 12 'a 15 alnars högd utföre, hwar af skier att watnet blifwer hwitt, brusar som i raseri, ja kastar dropparna ett par alnar i wädret, så att af detta continuerligen står såsom en rök. Sågskäraren, som altid skall stå wid en sådan rök, ansåg jag blek, men beklagade sig doch ej öfwer någon särdeles passion. Detta fall ligger på en swart hällebärg klippa, hwilket examinera noga omögligt är. Nedan för strömen, där Laxfisket är, sedan watnet emällan strömarne något sachtat sig, är en fyrkanting sprötgård, ofwan watnet en aln högt, där laxen ingår och eij utkomer. På högsta klipporna wid landet stodo Ekar. jag undrade att de där kunde hafwa fulkomen safft, men förstod att den safften, som kom uhr jorden och öfwer bärget rån ned på bärget, hwar dett som äfwen deras rötter födde. Neder emällan bärgen lago snäckor, Helix lapicida. Afwen ett rart muscus swafwelgrönt fant jag. (Om denna mossa. Bartramla fontana, nämner Linné i sin Flora Lapponica att han under hela färden ingenstädes såg den i sådan mängd, som vid Älvkarlebyfallet; bladens färg erinrade om spanskgröna, i synnerhet då de var fuktiga.) Jag skyndade mig här ifrån till Elfcarleby, hwilkien delas uti twänne delar förmedelst denna stora elven, som kommer från slöen Lexan i Dalarne, doch på södra sidan är dett måsta och tycks här wara en stad med de månge kiöpmans boder, som stå och wänta på marknaderna. öfwer denna elf måste man hafwa färgar karl, hwilken altid frågar eff ter resepas. Då jag honom såg, kom mig före Rudbecks Charon, hwilken denne tämeligen imiterade, utom i åldren. Äen är ett par bösskott öfwer. Mitt på åen seglade jag förbij den lilla öen som är skuren från landet och ärkiänner pro basi en klippa, på denna står allenast ett trä. På norra sidan om åen såg jag marginem tämeligen perpendiculair och undrade mig, att hon sig så ren hålla kunne, hwilket jag förnam kom där af att sanden war blandat med ler. Aldrig hade någon konst kunnat giort henne brantare, ja linae horizontales tycktes wisa, huru diupt wattnet grafwet sig neder hwart åhr. Solen sken om morgonen, men regn kom straxt därpå. På norra sidan (av vägen) såg jag några ätteplatser. Änteligen fick jag se den, jag här i norden aldrig observerat, nämligen Pulsatilla appii folio. (Heter nu Pulsatilla vernalis, mosippan.) Regn kom starkt då och då, och solen sken des emällan. När jag från Elfcarleby kom 1 mihl, fick wii se Harnäs jernbruk, hwilket sin malm tager dels från Dannemora i Roslagen, dels från Engsöö uti Södermanland. Detta bruk blef af Ryssen upbränt, men är nu reparerat. Här går åen, som skillier Upland från Gestrickland, och är dett mest med lera och skogarna af sandig moo, få backar; gästgifwarne oduglige. Rätt som wij skildes wid Upland, såg jag ett par ekar, men sedan elj mer. Uti Upland äro få backar och siöar.

Ovanför fallet delar sig Dalälven i tre armar, av vilka de två omsluta en skogbevuxen klippö och störta sig ner kring dennas jämnt avskurna stenväggar; det högra fallet är av dessa det vattenrikaste; den tredje armen gör en omväg och återkommer till huvudströmmen först nedanför de förenade fallen, där han störtar ut, liksom för att hejda de bägge mäktiga armarna, men nu ryckes i sjudande virvlar bort med den pilsnabba strömmen, som jagar fram, skummande mot de murade pelare, vilka uppbära bron, så att dessa synas på väg att ryckas med. Landskapet, då vi sago det, upplevades till vänster genom en hop getter, som betade mellan hasselbuskarna och vågade sig ända ut till yttersta branten, uppfödda här och vana vid vattnets dovt åsklika dån; till höger flög en skara skriande fåglar över de ståtliga ekarnas toppar. Kärror, vardera förspänd med en häst, och i vilka den körande stod upprätt, hållande tömmarna i handen, kommo på den breda skogsvägen från "Öns bruk". Dit ville vi, för att taga avsked av Dalälven på ett av dess skönaste ställen, en fläck, vilken förflyttar främlingen likasom till ett långt sydligare land, till en långt rikare natur, än han anade, att det kunde finnas häruppe. Vägen är behaglig, här växer eken stark och frodig med stolt lövkrona. Öns bruk ligger så idylliskt täckt. Vi kommo dit; där var ett liv och en rörelse! Kvarnhjulen gingo, grova bjälkar genomsågades, järnet smiddes på städet, allt genom vattnets kraft. Arbetarnas bostäder bilda en hel stad; det är en lång gata med rödmålade trähus under pittoreska ekar och björkar. Grönskan syntes så sammetslen, och uppe på herrgården, vilken reser sig som ett litet slott framför trädgarden, fanns det i rum och salar allt vad engelsmannen kallar komfort. Vi träffade icke värden hemma, men gästfrihet är här alltid en husalf. Vi fingo allt trevligt och gott. Rykande och doftande fisk och skogsfågel framsattes, liksom i de sköna, förtrollade slotten. Trädgården var själv en förtrollning; här voro bokar planterade och de trivdes. Den starka nordanvinden hade jämnt avrundat kastanjealléns kronor, så att träden tycktes hava varit under trädgårdsmästarens sax, i växthuset hängde guldgula oranger, de präktiga sydländska blomstren hade i dag fått upp fönsterna till hälften, så att den konstgjorda värmen mötte den friska solvärmen i nordens sommar. Den av Dalälvens armar, som går utanför trädgården, är beströdd med holmar, på vilka vackra hängbjörkar och furor växa i nordisk prakt. Där äro småöar med stilla, gröna lundar, där äro små holmar med rikt gräs, höga ormbunkar, blåklockor och brokiga blomster, ingen turkisk matta har friskare färger; strömmen mellan dessa öar är än snabb, djup och klar, än liknar den en bred å med silkesgrön vass. näckrosor och rör med brunt fjun, än är han en bäck med stenig botten, och nu breder han ut sig till en stor, stillastående kvarndamm. Här är ett landskap vid midsommartid för näckens strängalek och älvornas danser. Här bör i fullmånens glans dryaden förtälja sagor, näcken fatta guldharpan och tro, att han kan bli salig, åtminstone en enda sådan natt. På andra sidan öns bruk brusar huvudströmmen, den väldiga Dalälven. Hör du det entoniga dånet! Det är icke från Älvkarlebyfallet, som det når hit, utan det är strax härinvid, det är vid Lanforsen, där Askön ligger, som älven skummar och brusar över den hoppande laxen. Låtom oss sitta ned här mellan klippstyckena vid flodbädden i den röda aftonsolen, som strör guldglans på Dalälvens vatten. Härliga flod! Blott ett par sekundens arbete har du vid kvarnarna därborta, och du störtar dig skummande över Älvkarlebys klippor ner i den djupa bädd som för dig till Östersjön, din evighet!"

"Därpå stanna vi vid Älvkareby för att taga avsked av södra Sverige. Vi råka här för första gången på färden ett större rinnande vatten och i Dalälven hade vi nått en naturlig gräns mellan Svealand och Norrlanden och en växtgräns, desto mer avgörande, som med densamma mellersta Sveriges ädlaste lövträd eken upphör att så sig själv och landskapet därmed antager en karaktär av fattigdom, som icke ens Norrlands timmerskogar kunde förinta. Alven är ej så bred som insjön, men den verkar kanske mäktigare genom sin eviga rörelse framåt och i vattenfallet övergående till en allt nedbrytande kraft, som i det tysta landskapet ger sig till känna med ett buller, mot vilket insjövågens slammer mot strandstenarna är en viskning. Älvkarlebyfallet är en storartad introduktion till Norrland; och mycket litet belamrat med skrapande vattenverk gör det i sin enslighet och infattat i mörk granskog ett starkare intryck än Trollhättan oaktat lägre fall och mindre massa. I det närbelägna brukets park växa fem resliga bokar, och många höga ekar hava ställt sig upp som gränspålar; och detta norr om älven, likasom odlaren velat visa människoandens makt över växtgränser och isotermer. och i lundarna däromkring grönska ännu den finhylta linden och den grovlemmade hästkastanjen. I trädgårdens drivhus synas revorna av Alicantedruvan, väckt i februari och nyss skördad i augusti; palmer, fuchsior och kamelior vittna ännu att sommaren i norden är varm om den ock är kort.